För allas gemensamma trevnad
Det var kallt och drog på golvet. Ändå var fönstret öppet och i björkgrenarna utanför flög en rödhake. Ingen visste varför TV:apparaten stod och surrade på låg volym.
- Jag hör inte va som sägs!, sa Ivar, 82 år.
- Väsnas inte! Jag kan ju inte höra vad de säg!, sa Enar, 74 år som satt bredvid.
Ja, tiden gick långsamt på servicehuset och när inte TV:n stod på så spelades det patiens och bingo i caféterian.
Denna sommar hade dessutom något stort hänt för de gamla.
I sällskapsrummet (samma lokal som cafét) hade en bonad i rött tyg hängts upp.
På väggen ovanför trappan som ledde ner i källaren stod med vita bokstäver följande:
Kaffet kallnade långsamt
när alla ville gå
utom Berit som satt och väntade på påtår
Som hade suttit länge
och spelat Bingo
Och nu var det dags för en eftermiddagslur
Berit hon var gammal
men i sinnet var hon ung
så hon gick inte upp på sitt rum
Efter fjorton koppar slätt
var hon ändå inte mätt
Så uppe på balkongen
börjar denna sången:
en af fetma dör och sju af svält
HÄR ÄR JAG
Så han brände upp majstången i renaste protest
