Wiqtor - Mitt liv är ditt liv!

För inte så länge sedan bodde det en man i byns högst belägna hus. Djupt där inne i den täta lövskogen låg det. De flesta i den lilla byn visste inte ens att huset stod där. Än mindre visste de vem som bodde i huset. De stackars fåtalet som ändå visste om huset och historien bakom det ville helst inte prata om det. De gamla ville inte väcka skogens vrede till liv igen. De kallade honom för Mördar-Anders. Många stillsamma och fridfulla år hade nu gått i den lilla byn efter de där förskräckliga månaderna. Livet lunkade på i sakta gemak. Årstiderna kom, dagarna likaså, den lilla sjön frös till is, på byns marknad fortsatte man att sälja rödbetor, rädisor, potatis och kålrot. Och så ville man att skulle det förbli.

Livet lekte för lille Enok. Han var inte äldre än att han kunde stå på benen utan stödhjul. 12 år fyllda allstå. Han levde med sin mor och far i en liten timmerstuga rakt nedanför det stora berget. En riktig liten rackarunge var han, men med förnuft! Han var den smartaste i sin klass och läraren brukade berömma honom för sitt enastående läshuvud. Nu var terminen slut sedan en vecka tillbaka och Enock njöt av sitt välförtjänta sommarlov. Fåglarna sjöng om porlande bäckar och bäckarna porlade om kvittrande fåglar. Allt var sig likt. Men Enock är inte huvudperson i den här sagan för intet, nej, Enok var obotligt nyfiken. Enoks mor brukade kalla honom för sin nyfikna rackarunge. Sommarens dagar fortlöpte och solen sken vidare.

Just denna dag som historien utspelar sig på var Enock med sin kamrat Yngve. Solen sken och det fanns inte ett moln på den ljusblå himlen. De intelektuella kamraterna gillade att spela schack. Nu låg de i gräset på Enocks bakgård och drack lemonad och spelade schack. "Shack matt, Enock" sa Yngve nöjt. Enock räknar snabbt ut de möjliga flyktvägarna i sin 12-åriga hjärna, han inser att inget kommer att fungera. "Jag ger upp, solen har suttit gillror i hvudet på mig! Jag kan rakt inte tänka längre. Du vann, Yngve.". Just när han sa dessa ord hördes en öronbedövande smäll ifrån bergets topp. "Vad i hela friden var det? Inte har de redan börjat bryta järnmalmen i berget?" Frågade Enock. Yngve avfärdade järmalms-teorin med en näsryckning: "Någon kanske är i fara, vi springer uppför berget och kollar".

Så de drack upp lemonaden och sprang uppför berget med all den fart deras små 12-åriga ben kunde frambringa. De kom fram till en glänta och stannade plötsligt till. Där i gläntan stod en väldigt rucklig och gammal stuga. Brunnen framför huset var helt igenväxt och i skorstenen flög det kråkor in och ut. Solen som hade sänkt sina varma strålar över den lilla byn hela dagen, såg ut att plötsligt gå i moln. "Konstigt, meterologen på marknaden sa att det inte skulle bli några moln idag", sa Enock. Yngve tittade upp mot solen igen. "Det där är inget moln, Enock! Det är en solförmörkelse!!" Nu blev det kolsvart i gläntan och Yngve började känna sig illa till mods. Han sa till Enock att det vore bäst att springa hem nu medsamma, men Enock (nyfiken som han var) skulle prompt knacka på dörren till stugan och fråga om någon visste något om den öronbedövande smällen som kommit härifrån.

Enock knackade på dörren. Den öppnades sakta och innifrån stugan hördes ett väsande ljud. "Vem stör Anders i sin middagssömn?" Frågade den väsande rösten. Och nu kunde Enock och Yngve se mannen med den väsande rösten. Han var kort och knubbig med långt brunt hår hängandes till axlarna. I hans ansikte fanns otaliga ärr. Enock tog mod till sig och sa till mannen, "Jo , Herr Anders, vi undrar bara om du hört något om smällen?" Mannen tänkte ett tag och sade sedan "Jo nog hörde jag smällen alltid! Kom in så ska jag visa er varifrån den kom!".

Eftersom Enock var en sådan nyfiken liten rackarunge övertalade han Yngve att följa med in och titta. När de klev in i stugan slogs de av en tjock luft som luktade något välbekant. Enock kunde inte sätta fingret på vad. "Kom nu småungar så ska ni få se på nått! Ni kommer häpna! Var inte rädda!". Mördar-Anders visade barnen ner i källarn och öppnade där en liten liten dörr. Dörren ledde ner till en trappa full med spindelväv och oknytt. Nu började Enocks och Ynves små nyfikna hjärtan bulta fortare. Skulle de springa därifrån? Nej, nyfikna som dom var fortsatte de ner för den mörka trappen. "Gå på ni, gå på barn, jag kommer, jag är aldelles bakom er". Sa Mördar-Anders med sin väsande röst. Plötsligt fladdrade det till och en dörr slogs till bakom dem. "Det var bara en fladdermus, och dörren slog igen, förlåt mig! Gå längre in nu barn", hördes den väsande rösten bakom dem. Plötsligt tändes ljuset och barnen märkte att de kommit fram till ett stort källarvalv. "Nu ska ni få se barn, sa Mördar-Anders" medan han gick fram till en stor sak med ett skynke över. Han drog av skynket och en konstig makapär visade sig ligga där under. "Detta är inte något mindre än min egna hemmabygda tidsmaskin, pojkar! Ska vi ta en åktur!??"

Det var så det gick till när Enock och hans kamrat Yngve mötte Mördar-Anders, som inte alls var en mörare eller blodtörstig gubbe. Han var bara en vanlig torpare med mycket tankar i hjärnan. Under hans långa sömnlösa nätter hade han tillverkat en alldelles egen hemmagjord tidsmaskin! Mördar-Anders tog med de små rackarungarna på många tidsfärder. Efter ett par år knäckte Enock idén att göra pengar på tidsmaskinen. Nu hyr dom ut maskinen till byns befolkning och tjänar mycket bra pengar på det. Du vet, det är många som vill träffa sin döde mor eller far!

Det var fredag igår och alla skrattade åt mina nya clownskor. Det läckte in snö i ett stort hål under dom. Idag var jag på skolan. Idag var det lördag. Rättelse: Idag är det lördag. Jag gick i skolan en lördag. Jag ligger efter i alla ämnen och mina lärare skrattar bara åt mig när jag räcker upp handen. En gång frågade jag vad Afrikas huvudstad hette - En helt vanlig normal fråga tycker jag. Det blev tyst i klassrummet en kort sekund. Sedan brast alla ut i ett hångapande gapflabb som kulminerade med att geografiläraren ställde sig på katedern och skrek: - "HUBBA HUBBA ZOOOT ZOOOT! DE VA HOOBA ZATT ZATT ! ANAM NAM!! PÅ HUVET PÅ HUVET AN PÅ HUVET ANAM NAM, ANAM!! Snart var hela klassen med och brölade i den hjärndöda sången. Jag förstod inte vad felet var, och varför detta alltid skulle hända just mig. När skrattet lagt sig gick lärarn högmodigt ner från katedern och fram till mig: - "Afrika har ingen huvudstad, Afrika är inte ens ett land, Afrika är en kontinent."

Då gick allt upp för mig. Det var som en kall frisk vind av kunskap flödade igenom hela min kropp och mitt huvud började svälla upp av den kunskap jag nyss fått. Huvudet svällde till det tredubbla av den ursprungliga storleken och detta var ju förståss ännu pinsammare än min nyligen ställda fråga. Många i klassen svimmade av i skrattanfallet som följde. Lärarn skek att "det där var droppen. Nu är lektionen slut för idag. Föressten, nu är hela terminen slut för i år!". Därefter slängde han sig ut genom klassrumsfönstret i ett bubblande hysteriskt skrattanfall. Alla i klassen sprang ut ur klassrummet och jag blev lämnad själv kvar, sittandes vid min skolbänk.



Det var alltså så det gick till när jag gick i skolan på en lördag.

God kväll damer och herrar! Det jag gör just nu är att titta på filmen Blow som går på 6an. Johnny Depp är med. Nu är det paus. Tidigare ikväll bakade jag tunnbröd, eller hällakakor som det kan kallas också. Resultatet blev bättre än förväntat. Mer har jag väl egentligen inte att säga er. Kan ändå tilläga att vi hade den där showen som jag har nämt ett par gånger i min blogg på skolan idag. Det gick bra det också. Frida sa att jag var en teatertalang och det värmer ju mitt varma hjärta. När filmen slutar halv 12 läser jag ett par rader i boken som ligger brevid min säng, sedan somnar jag väl in. Nu börjar filmen igen. Ha en god natt!

Snön yrde och blåsten slet i min frusna kropp. Havet hade blåst upp i oroväckande stora vågor. Fiskmåsarna skrattade inte och Skrattmåsarna fiskade inte - de gallskrek. Vägen jag gick ledde till Egge. Hans residens är omgivet av en 13 meter djup vallgrav med blodtörstiga vattensniglar i. Ger du dom ditt lillfinger tar de hela din hand. Och kanske ett ben. Lyckligtvis var bron över vallgraven nerfälld, så jag kunde passera utan att bli fiskrens. På Egges stora residens stora porttelefon slog jag in numret 422 och tryckte långsamt in ring upp-knappen. Jag väntade nervöst. Ur telefonen kom sedan en djup, mörk och barsk röst,
- "Stick härifrån om du håller ditt liv kärt. Nu stänger jag ögonen och räknar till 20, är du inte väck när jag öppnar ögonen kastar jag de sabeltandade dadlarna på dig!"

Mina knän och smalben skälvde och darrade vid det här laget så mycket att jag höll på att stupa framlänges med huvudet in i portelefonen. Men jag tog det sista modet jag hade i kroppen och samlade kraft. Jag fick fram:
- "Du må vara en adlad och rik man, Egge. Men jag slår vad om att du fäktast minst lika bra som en skadeskjuten höna!"

När Egge fick höra denna förolämpning slog hans adlade hjärna slint och han skrek:
-" Jag vet att du är efter min stålsträngade akustiska gitarr, men den får du inte! Och eftersom du är så stor i käften så kommer jag personligen ner och fäktar ihjäl dig!".

Det tog inte lång tid innan den stora porten öppnade sig och Egge stod i full mundering framför mig. På kroppen bar han en 43 kilos tung riddarrustning och ett svärd som såg väldigt stort ut för Egge. Hans röst lät hemskare än vad han såg ut. Ändå var Egge rasande.

- "Ynkrygg! Sälfiskare och Osthostare!! Du har nu mött din överman och när du har stupat slänger jag din kropp till de blodtörstiga vattensniglarna som simmar under dig!

- "Show me what you got, motherfuckah!",
Skrek jag och sprang hysteriskt fram mot Egge. Jag vet inte om det berodde på att hans reflexer var sega eller om hans svärd var för tungt för honom att lyfta, men hursomhelst behövde jag inte göra mer än att springa rakt in i honom och stöta till. Nu var saken biff och porten stod öppen. Till min förvåning verkade inte Egge ha några betjänter anställda vid sitt slott, så det var bara för mig att springa upp till hans rum och hämta den stålsträngade akustiska gitarren. Jag stämde den och tog med den till min lilla koja i yttre delen av Rökta-Makrill-Skogen. Resten av dagen spelade jag och tränade till den stora showen som skulle spelas i Hovbergsstugan på fredag.

Mossning mossning monsterdiggare! Vädret idag har varit uteslutande mulet och grått. Att gå utomhus kändes som en pain-in-the-mouth. 3 stycken helt olika filmer har jag i alla fall hunnit med att se idag. Först såg jag och Alice Stardust. Den var sagolik och rolig. Ricky Gervias och Robert Deniro var goota. Efter det lagade jag och pappa mat och såg på Pans Labyrint. Den var snäppet bättre än Stardust om jag får säga min ringa mening. 53 ostkrokar af 70 får den. Nu senast var jag, Nils och Daniel upp till Statoil macken och hyrde en B-skräckfilm. Vi såg inte den utan en annan som låg hemma hos Nils. I am David hette den. Nu väntar sängen.