Wiqtor - Mitt liv är ditt liv!

En man i sina bästa dagar fyller 20 år idag. Han heter Daniel och till (H)ans minne ska jag dikta ihop nästa stycke diktkonst:

,

---

Grenverket i trädet hade med solens hjälp vänt sig mot himmelen för att med öppna armar välkomna småfåglarna. Bäckens vatten porlade lika lätt och rent som det gjort förra våren. Se nu! I ett hål ur jorden krypa de opp! Gråa vargungar skakar av sig resterna av vinterns köld och näbbmusen under granens skyddande grenar hittar sommarens stigar igen.

Dörren slogs igen och där stod han igen. Hemkommen från en lång resa som tagit honom ner till hemlandets ölklubbar, sädesfält och barndomens minnen. Det kändes som ett liv på resande fot äntligen tagit sin ände, och nu när han möttes av den välkomnande doften av sitt hem, kunde han inte låta bli att fälla en salt tår för det hela. Jordkällaren låg kvar där den var när han åkte, och ute sjöng lärkan vårens första trevande toner. Roel gick in i köket och satte på spisen för att bereda en rejäl en, ett kaffekok. Konstigt tyckte han att det var, då han suttit vid det vitmålade köksbordet ett tag. Konstigt, att Europa går så fort, att kontinenten lever, andas, pulserar och stångas med sig själv, och samtidigt syns inga spår av den sortens tid här vid torpet. Tiden här verkade som en gammal kyrkklocka, trögt gående i samma takt som vinterisen spricker och höstens gulnade blad faller till marken.

.

Barndomen. Ett hem fyllt av kärlek. Gosskören han sjungit i. Lekarna de lekte på loven. Allt hade försvunnit i ett ekande miserabelt ögonblick. Vart den kom ifrån hade han ingen aning, mjölkbudet, potatisen eller var det själva djävulen som slagit sin långa svans kring gården han bott på?

.

Roel mindes så väl vad de ätit den kvällen. Mamma hade stekt inlagd bratwurst till alla 5 pojkarna. Far muttrade vid den öppna spisen, och muttrade far - då var han hungrig. Efter middagen sjönk de alla ihop i små högar. Sjukdomen hade tagit dem allihop - men kvar där i livet stod nu den yngste av sönerna. Utmärglad av brist på näring, ty han hade icke tagit en tugga av maten, eftersom Roel till sinnet alltid varit ohungrig. Innan han gick från gården tände den lille pojken ett vedträ och slängde under köksbordet. Bakom honom lämnade han en brinnande gård och en familj, död i kallbrand. Om det var bratwursten som blev den utlösande faktorn i kallbranden, det må de lärda tvista om. Ska sanningen fram fanns betydligt färre lärda i Leipzig vid denna tidpunkt än vad det gör idag.

Men vad kan man göra när hela ens familj försvunnit ner i dödens mörker? Ibland väljer livet sina egna vägar.

Resten av historien kan vi.

.

Roel vaknade ur sina dagdrömmar av att kaffepannan kokade över på spisen. Han steg upp från köksbordet och tog av pannan från spisen. På dörren knackade någon på, så han tog två stycken vita kaffekoppar ur kökshyllan. Han hade inte väntat besök, men ofta hände det att någon kom förbi oannonserat. Ibland var det bara en enkel bärplockare som hittat ut från den stora skogen. Men sedan han lärt sig att bemästra det svenska språket till fullo, hade han också fått många goda vänner på ön, troligtvis var det en av dem. Lukten av nykokt kaffe steg i köket när han hällde upp de två kopparna och bar ut dem i vårluften. De båda vännerna satte sig ner i tystnad och lyssnade till lärkans sång.

.

Aldrig hade väl livet varit vackrare än såhär.

.