Wiqtor - Mitt liv är ditt liv!

"Its so hard to go in to the city, because you want to say hello to everybody"

Idag har jag haft Torsdag och började lite senare än vanligt. Igår såg jag på ett program om atomer. Jag somnade några gånger men det var intressant ändå. De pratades om kvarkar och elementarpartiklar och antimateria. Det lades fram en teori om att det finns otaliga universum och kopior av allt, (till och med du!) som var exakt likadana som detta. Forskaren som hade kommit fram till detta verkade ha låst in sig på sitt arbetsrum för få fram en formel som stämde. Det tog 3 år. Sen var han klar. Men hur som helst ska jag på träning nu. Hejdå

Hej alla vänner. Idag har jag inte gjort så mycket intressant så jag kan avböja att berätta för er vad jag gjort. Nedan har jag klippt in en liten text som Daniel Quinn skrivit om skolan. Läs det era jävla lat ungar!



En av de stora och bestående myterna om utbildning i vår kultur är att barn lär sig motvilligare ju äldre de blir. Vad de egentligen blir motvilliga inför är att gå till skolan där de blir mobbade, regelstyrda, uttråkade och synnerligen effektivt hindrade från att lära sig något. Små barns inlärningskurva är helt enkelt fenomenal under de första åren i livet. De lär sig föräldrarnas språk - flera språk om de talas i hemmet. De lär sig fyra femtedelar av det ordförråd som de kommer att använda till vardags under resten av livet. De lär sig utan vidare att gå, springa, hoppa, simma, cykla, rita, räkna och hundratals andra saker som de kommer att göra resten av livet (även att läsa, om föräldrarna ger dem en smula hjälp). Men så snart de börjar skolan börjar inlärningskurvan plana ut, och efter några år är den praktiskt taget helt plan. Sedan är det barnen som får skulden för det. I praktiken säger utbildarna: "Titta bara! Om det inte var för allt vårt arbete skulle de här ungarna inte lära sig NÅGONTING!"

En av de orubbliga utbildningsprinciper som alla lärare upptäcker är att barn lär sig saker och ting mycket lätt när de är beredda att göra det, det vill säga när de vill lära sig. Det klassiska exemplet är träffprocent i baseboll. Ungar som intresserar sig för baseboll lär sig räkna ut träffprocent utan minsta besvär - utan att över huvud taget "undervisas" om det. Det är som om de tog in det genom porerna. Barn tycker att det här är ytterligt svårt när de ska lära sig det i skolan, men om de har anledning att lära sig det - sin egen anledning - kan de göra det på nolltid.
Som jag sa vet alla som arbetar med utbildning det här - men de skulle aldrig drömma om att ta som regel att låta barnen få lära sig saker och ting på det här sättet. Det skulle ju inte fungera alls, för hur skulle man kunna organisera något sådant? Hur ska man kunna veta när ett visst barn har fått skäl att lära sig tolka en karta? Vad ska man göra när man har kommit på det? Nej, det enda sättet att organisera undervisningen är att ge barnen skäl att lära sig saker samtidigt. Det kallas att motivera dem. Man har trettio barn i klassen och i läroplanen står det att nu ska de lära sig läsa kartan - alltså motiverar man dem att lära sig läsa kartor. Man försöker hitta på något som liknar det intresse som barnen har när de lär sig räkna ut träffprocent.

Det här fungerar naturligtvis inte, det säger sig självt. Ingen räknar med att det ska fungera. När ungar lär sig räkna ut träffprocent, följer de en motivation som uppstår inom dem. Det är något som de vill göra. Att läsa kartor är något som du vill att de ska göra. Det spelar ingen roll. Din uppgift är att "motivera" och alltså "motiverar" du - ju mer desto bättre.

Hela vår skolverksamhet grundas på detta resonemang: "Vi vet att barn lär sig saker utan ansträngning om de har sina egna skäl att lära sig dem, men vi kan inte vänta på att de ska hitta sina egna skäl. Vi måste förse dem med skäl som inte är deras egna. Det fungerar inte och vi vet att det inte fungerar, men det är det enda praktiska sättet att organisera våra skolor."

Vadå? Hur jag skulle organisera skolorna? Det är en fråga som förutsätter att vi måste ha skolor, inte sant? Jag föredrar att betrakta problemet på samma sätt som ingenjörer gör. Om en ventil inte fungerar så säger de inte: "Ja, vi måste ju ha ventiler så då prövar vi väl med två ventiler då." Om en ventil inte fungerar säger de: "Jaha, men vad skulle fungera?" Deras princip är att om något inte fungerar ska man inte göra mer, man ska göra någonting annat. Vi vet vad som fungerar för barn upp till den ålder då vi fraktar iväg dem till skolan: låta dem vara med, visa dem uppmärksamhet, tala med dem, låta dem få hålla på med så mycket de kan, låta dem försöka allting själva - så enkelt är det De tar hand om resten. Man behöver inte sela fast små barn och lära dem prata, allt som behövs är att man pratar med dem. Man behöver inte ge dem lektioner i att krypa, gå eller springa. Man behöver inte ägna en timme om dagen åt att visa hur man slår ihop två grytor; de räknar ut det själva - om de får tillgång till grytorna.

Vid fem års ålder sker ingenting magiskt som gör den här processen föråldrad eller ogiltig. Det skulle vi veta om vi studerade vad som händer i de kulturer som vi i vår arroganta enfald kallar för primitiva. I primitiva kulturer fortsätter föräldrarna helt enkelt att ha barnen omkring sig, de visar dem uppmärksamhet, pratar med dem, låter dem få hålla på med allting, låter dem försöka göra saker själva - så enkelt är det. De samlar inte ihop dem för att hålla lektioner i att spåra, göra krukor, odla, jaga och så vidare. Det behövs inte alls. De ger dem inga lektioner i historia, hantverk, konst eller musik, men - som vore det magi - barnen växer upp och de kan alla sin historia, sitt hantverk, sin konst, sin musik. Varenda unge som växer upp vet allting - utan att ha ägnat en enda minut åt något som har den minsta likhet med en skola. Inga prov, inga klasser, inga betyg. Varenda unge lär sig allt som finns att lära sig i den egna kulturen eftersom varenda unge förr eller senare hittar ett behov inom sig att lära sig det - precis på samma sätt som barnen i vår kultur kommer till en punkt då de känner ett behov att lära sig räkna ut slagmannens träffprocent...

Jo, jag förstår - det gör jag verkligen. Det du säger är precis vad våra utbildare skulle säga: "Det kanske fungerar i primitiva kulturer, men det fungerar inte i vår, eftersom vi faktiskt har så mycket att lära." Det är bara etnocentrisk gallimatias; du kanske inte trivs med att höra det, men första bästa antropolog kan bekräfta det: Det som barn i andra kulturer lär sig är inte mindre, det är annorlunda. Ingenting är i själva verket för mycket om barnen vill lära sig det Vi kan ju bara tänka på tonåriga datorhackare. Eftersom de själva vill det lyckas de ungdomarna - utan hjälp! - att skaffa sig en datorkompetens på samma nivå eller högre än hela grupper med höga examina och årtiondens erfarenhet. Släpp fram ungarna så lär de sig. Begränsa dem till det du anser att de ska lära sig, och de lär sig inte - och detta är skolornas funktion: att begränsa barnens tillgång till kunskaperna, att ge dem vad utbildarna anser att de bör veta, när de tycker att de bör veta det, en droppe i taget.

Kan du minnas dig själv vid fem, sju, nio, tio års ålder? Kan du minnas att du längtade efter att fä sitta i klassrummet sex timmar om dagen? Nej, inte jag heller. Kan du minnas var du ville vara? Eller kan du föreställa dig var du kunde ha velat vara? Javisst, säkert utomhus, definitivt inte i en skola, men...

Hör på, låt mig måla upp en vision om ett ställe åt dig. Det är ett slags cirkus, en samling akrobater, jonglörer, djurtämjare, balanskonstnärer, clowner, dansare - alltihop, alla de sorters artister som man räknar med att hitta på en cirkus. Den finns här i närheten, den är öppen dygnet runt och tanken är att vem som helst ska kunna komma dit och säga till vem som helst av artisterna: "Oj! Det där skulle jag vilja lära mig!" och då svarar de: "Javisst! Det är därför vi är här!"

Det ska förstås finnas mycket mer. Kanske en liten djurpark där man lär sig att själv ta hand om djuren. Kanske någon som har ett riktigt bra teleskop som kan visa vad som finns på natthimlen och låna ut några böcker om man är intresserad. Kanske finns där en fotograf med en samling kameror och ett mörkrum, och någon som har en tryckpress och ett bokbinderi. Medan vi ändå håller på, varför inte en vävare och en keramiker, en skulptör och en målare, en pianist och violinist och kanske rentav någon som vet hur man bygger ett piano och tillverkar en fiol? Det borde faktiskt alltid finnas olika byggnadsprojekt på gång, så att man kan lära sig att använda alla redskapen och läsa ritningar och allt som hör till. Och någon som alltid var beredd att ta med sig en skock ungar ut i vildmarken så de kan lära det som finns att lära sig där. Kanske en arkeolog som kunde ta med sig några barn till en utgrävning. Man kunde rentav ha en författare till hands om någon var knasig nog att vilja ta reda på vad sådana sysslar med. Ett helt rum fullt med datorer och någon som vet hur man använder dem. Någonstans där finns också någon som kan lära ut all den matematik man någonsin vill lära sig, och någon annan som kan undervisa om all elektronik och fysik man vill lära sig och så vidare. Tänka sig, alla har böcker att låna ut också. För unga företagare kan man till och med ha folk som hjälper dem att tillverka och marknadsföra deras produkter.

Har du förstått idén? Jag skulle kunna hålla på i timtal på det här viset.

Principen är att man får komma och gå som man vill, göra allt man vill, studera hos vem man vill så länge man vill. Tycker du att det låter som ett ställe där man hellre skulle vilja vara än i ett klassrum?

Precis. Det skulle bli en ändlös utbildningsfest, och om man ville hindra ungarna från att komma dit fick man omgärda det med taggtråd...

Ja, det är klart att utbildarna skulle avsky det. Utbildare skulle vara överflödiga i en sådan situation: utan funktion.
De skulle säga: "Visst, alla har roligt, men hur vet man att de får en fullständig utbildning?" Då svarar jag: "Fullständig enligt vem?" och: "Fullständig när då?" Vem säger att utbildningen måste sluta när man är arton år? Eller tjugotvå? Om det fanns ett sånt ställe i min närhet skulle jag vara där nu och undervisa om skrivande, om redigering, om förlagsverksamhet, om ordbehandling, om allt som jag kan undervisa i - och jag skulle lära mig saker och få den där "fullständiga utbildningen" som jag verkligen inte fick under sexton års skolgång...

Nej, kalla det inte en skola. Hörde du inte vad jag sa nyss? Det är inte en skola, det är en stad. Det är ett ställe där det finns människor som är villiga att dela med sig av sig själva till ungarna. Människor som är villiga att låta samhällets barn finnas med, villiga att prata med dem, beredda att visa hur saker och ting fungerar, villiga att visa dem hur man gör saker, villiga att låta dem försöka själva. Ingenting krångligt, ingenting som skulle kräva särskilt mycket, bara det vanliga sättet på vilket människor skötte saker och ting under de första tre miljoner åren av mänskligt liv.

Människorna i den här staden skulle inte få lika mycket "gjort" som folk i New York, de skulle inte vara lika konkurrenskraftiga, men skulle ha betydligt roligare och upptäcka hur det känns att leva som människor i stället för arbetare - och de skulle inte behöva betala ett öre i skatt till några skolor. Det skulle kosta en hel del i tid, förstås, men hur många timmar ägnar en genomsnittlig arbetare nu åt att betala för ett system som inte fungerar?

Igår spelade jag innebandymatch mot Sollefteå, sedan spelade jag hockeymatch mot en Hamburgare. Han var jätteseriös och piskade sina tvillingsöner med taktiksnack efter var 5:e minut. Han tacklade in mig i målburen och skrattade högt och ondskefullt. Mitt lag vann. Rätt åt mannen från Hamburg. Idag har jag gått i skolan och sen har jag ätit 2 cheese medans jag sprang till bussen som gick kl 4. Cheesen kostade bara 6 kr idag så jag såg chansen och tog den. 2 cheese beställde jag och 2 cheese fick jag också. Hon i kassan hade en stor tejpbit hängandes från höger näsa. Vilket jävla fån. Nu ska jag gå och kolla på Hajen som visste för mycket. En film av Galenskaparna och After Shave. Jag gillar dem. Senare kl 1 ska jag beställa en massa roliga dvd-skivor och cd-skivor från CDON.COM. UFO:S at the Zoo med Flaming Lips ska bli rolig. Dom har ballonger på Scen. Kolla här:



Sen gillar jag Ryan Adams också så han får vara med här nere:



Låt inte blodiglar slicka på din näsa!

Det var en gång, som så många andra gånger djupt inne i Alnös djupa skogar. Roel hade påbörjat höstens potatisskördarsäsong och skulle nu slå på stort. Han hade bjudit in alla torpare på Alnö till sin egna lilla potatis-fest. På menyn skulle det finnas grillad potatis, kokt mandelpotatis, råstekt potatis med rårörda lingon, potatissallad, och en stor, jättestor potatistårta. När dagen kom för den stora festen hade ingen av torparna lämnat återbud till Roel. Detta gladde Roel mycket och han såg fram emot en fest fylld av skratt och potatis. Han hade tillockmed tränat på att spela Nederländernas nationalsång på sin cittra. Klockan närmade sig 8 och ingen hade dykt upp ännu. Men Roel var tålmodig och väntade en timme till. När klockan var 9 så började han ana oråd i mossen. Om ingen skulle dyka upp snart så skulle all potatis svalna och hela tillställningen gå i stöpet. Så Roel gjorde det bästa av situationen och snickrade snabbt ihop en stor katapult. När den var klar så hällde han i all potatis i den stora katapultsleven. Ner med den grillade potatisen, ner med den kokta mandelpotatisen och ner med den stora potatistårtan. Nu var skopan fylld så till bredden att det näst intill rann över potatis. Nu började Roel hoppa på katapultmekaniken så att den släppte och hela stora potatis-skopan flög iväg i ljusets hastighet. Över Hovid och över Tunadal. Ja, ända till Sveg flög potatisen. Och eftersom det var misär i Sveg och svältande barn gick på gatorna och åt larver kom potatisen som en välsignelse från ovan.

Sensmoralen med detta är såklart att den enes problem är den andres potatisföda.

Det är trevligt med kommentare som gnäller över att det uppdateras för sällan här på bloggen. Det betyder ju att någon läser detta då och då! Ibland är det lätt att skriva och då behöver man inte tänka. Ibland måste man tänka när man ska skriva och det är så det har varit de senaste dagarna här på bloggen. Hursomhelst hade jag idag sovmorgon till klockan var 1 och det kändes väldigt bra att sova. Efter skolan tryckte jag en Subway-macka med Nils och Daniel. Den var god trots att toastmaskinen hade brunnit igen. Ikväll visar Nils kanske sista och senaste Rambo filmen på sin bioduk. Trevligt.

"Slasket har kommit tidigare i år"
Konstaterade Daniel påväg
hem från det vi hade gjort igår
när vi gick på en grådaskig grusväg

"Man borde kasta sig ut
och sätta sig på ett flyg
innan man helt tar slut
här i Sveriges slask-sattyg"

Så vi fick tag på en sista minuten-biljett
till Baskern och Mustachens stad Paris
Där staden målas i alla färgers palett
Där man äter lunch-mackor med kapris

Vi flög iväg med en tjock pengapung
våra munspel, två gitarrer och en orgel
Färden gick bra och vi landade lungt
i Paris med skratt och munspel

Långt från skola och slask var vi nu
Långt från Sundsvalls tunga luft
Paris kommer först, sen Peru!
Skrika och spela helt utan sans och förnuft!

Det började bra och vi hoppade ut
I tumultet bland folket av Paris
Här luktar det baguette och ost
spansk, fransk, tysk krydd och fårost

Men det var misär i Paris
Och det slutade i kris
Och vi kastade oss ut
I gathörn för en musikalisk Paris-debut

Vi spelade Dylan och Cash
och vi tiggde om cash
Men inga pengar här
För i Paris är det misär!

Vi spelade Dylan och Cash
och vi tiggde om cash
Men inga pengar här
För i Paris är det misär!

Nu är jag så gott som frisk och jag gläds åt det glada med det. Kommunen var så snäll att skicka ett upplåsningskort till Vibackes Gympasal till min brevlåda så nu kan vi spela där varenda fredag in i evinnerlighet. For free! Idag är det fredag och klockan närmar sig 8. Det betyder revanch! Tråkigt att har vart sjuk så att jag inte kan jobba allt vad jag vill ikväll. Dessa matcher på fredagskvällarna är nog den roligaste händelsen dessa dystra och kalla vinterveckor. Idag har jag gått i skolan för första gången sen i måndags. När jag satt på bussen med Daniel kom jag på att jag hade glömt linserna eller glasögonen, så jag fick se världen suddig denna skoldag. Det var svårt när jag skulle se noterna på tavlan på Gehörsläran. Nu lyssnar jag på On The Beach som jag håller stadigt som min bästa skiva alla kategorier. Fast ibland tar Yankee Hotel Foxtrot över, eller Perfect from Now on. Nu ska jag till Vibacke. Hej då smutskastare.


For the Turnstiles

All the sailors
with their seasick mamas
Hear the sirens on the shore,
Singin' songs
for pimps with tailors
Who charge ten dollars
at the door.

You can really
learn a lot that way
It will change you
in the middle of the day.
Though your confidence
may be shattered,
It doesn't matter.

Igår kväll hade jag 40,2 graders feber. Det har jag aldrig haft förut. Jag mådde inget bra. Nu mår jag lite bättre. Nu sitter jag och förtvinar framför TV:n istället.

My love she's like some raven
At my window with a broken wing.

Jag är sjuk.

Ta en kopp kaffe.

Man tar de flamberade morötterna och steker i ingerfärssmör i cirka 3 minuter. Det ska bara fräsa till. Nu kan du passa på att kyla ner de kokta potatisarna i det kalla vattnet som borde ha kylt ner vid det här laget. Ta sedan potatisen och morötterna och hacka fint tills de blir rödlök. Servera med röd-biff eller mynta. Smaklig måltid!