Wiqtor - Mitt liv är ditt liv!

Fredag morgon och hela världen sover i en burk gjord av vaselin. Man borde ta sig för att berätta den sällsamma historien om Alnösundets sanna jag, dess rätta natur, och hur det egentligen ligger till med alla dessa försvunna båtar som försvunnit.

Bermudatriangeln känner du säkert till, men vet du att om Bermudatriangeln och Alnösundet skulle ställa upp i en tävlig om vem som var det mest hemskaste och mystiska vattendraget skulle Alnösundet vinna med ett par hästars längd. Nu sitter du nog och skrattar och tänker att detta är rent nonsens, då frågar jag dig - bevisa att Bermuda är farligare än Alnösundet och jag kommer inte prata om detta mer. Nu till saken: För ett par år sedan när jag inte var mindre än en pojke lekandes med de glada dagar livet bjöd på, hände det sig att Alnösundet lockade med sitt svala ljumma vatten denna varma heta sommardag i mitten av Juli. Med mig var mina två kamrater Daniel och Nils och vi lade oss på den lilla bryggan som går ut i vattnet. Vi hade för dagen tagit med oss cyklop som vi tänkte dyka med, ja ta oss en titt på vad som hände nere vid stupet ca 20 meter ut i vattnet. Stupet. Detta djävulens påfund som börjar som en liten sluttning men sedan blir helt lodrät och inte en människa vandrande på denna jord kommer nånsin veta hur djupt det sträcker sig och om det ens finns en ände. Nils, som var våghalsig dök som ett nyfött barn på julafton medans jag och Daniel tog det lungt och svalkade oss i det blöta vattnet. Plötsligt plaskar det till där Nils en gång simmat så glatt, och han kommer upp till ytan skrikandes och viftandes med armarna. När han lugnat ner sig och fått fötterna på jorden igen berättar han att han såg något fruktansvärt nere vid stupet. Jag tittar på Daniel och skrattar, eftersom Nils ofta blir rädd för småsaker. Men när han insisterar på att det han såg var rätt och riktigt och lovar på hedersord att han aldrig skulle våga ljuga om såna här saker så blev jag och Daniel tvugna att kolla upp saken.

Vi snörade på oss våra cyklop, vadade ut i det grunda vattnet och simmade långsamt nerför stupet. Ett par abborrar simmade förbi, några sjögräs vibrerade lätt i vattnet men annars var det mesta man såg gulgrå sand. Ju längre ner vi kom i vattnet desto högre blev trycket och jag kände hur mitt cyklop tryckte hårt över näsroten och övervägde att simma upp till ytan igen. Vi hittade ju inget i allafall tänkte jag. Efter jag tänkt att man borde simmat upp till ytan såg jag hur Daniel slogs och slet och vinkade till mig. Paniken i hans små ögon var total och jag undrade vad det var frågan om. Hade han syrebrist eller bara allmänna tics? Jag simmade närmare för att kolla, och där var den! Stubben!!! Aldrig förr i mitt liv har jag blivit så rädd som när denna mastodont från undervattnet visade sig! Luften gick ur mig som på en kvartssekund och jag flöt sakta upp mot ytan, halft medvetslös. När jag vaknat till liv såg jag hur Nils satt uppe på bryggan och flätade en båt utav vassrör. Han verkade inte alls märka vad som hände ute vid vattnet, så jag förstod att det inte var någon ide att skrika på honom efter hjälp. Jag tog ett djupt andetag och dök ner igen för att dra upp Daniel, som fortfarande låg där nere och tampades med detta Chalipentmonster. När jag kommit ner såg jag Daniel slåss för sitt liv, han hade tappat cyklopen och var helt röd i de blödsprängda ögonen. Jag tog då fram min fickkniv som jag alltid förvarar i badbyxorna och skar av Chalipentens långa bläckfiskliknande armar som höll på att pressa sönder min kamrat. Ett öronbedövande läte kom från monstret och det släppte sitt tag om Daniel och försvann ner mot stupets djupa bottenlösa botten. Uppe vid ytan flödade luften in i våra lungor och solen sken som vanligt. Daniel blödde av blod som sipprade ur ett sår på ryggen. Vi sprang upp mot bryggan, vettskrämda men ändå lättade över att allt gått bra. När vi kom upp satt Nils fortfarande och flätade en liten båt och han tittade undrande på oss och frågade vad som hade hänt.