Utgårds-Yngve och de 4 stordåden.
Jag var den enda som var på filmvisningen = Jag är den enda som är intresserad av film på Skvaderns Gymnasieskola. Jag har tex sett klassiker som Gudfadern, Scarface, Gökboet, Tjuren från Bronx, och Schindlers List. Det tvivlar jag på att någon annan har gjort. Trots att jag satt lite ensam var filmen väldigt bra och får 500 getingar av 550 bin. Slå det om ni kan, Beowulf!
Här dansar Anton Bugg:
Nu sitter jag på skolan och har haft en lektion med min David Brent-iga lärare Tomas i gitarr. Jag ska lära mig spela en Led Zeppelin låt som skälver i vintermorgonens kalla dimma.
Ibland undrar jag vad detta är för skola.
Jag har en halvtimmes lektion kl kvart i 9 och när den är slut börjar nästa lektion kl 1. Om jag vill har jag alltså tid att både jocksa med Egge i 2 timmar och äta lunch på valfri resturang på stan (dock inte sushibar då detta kan få hysteriska påföljder) i 3 timmar. Eller så har jag 5 timmar att spela kort med mig själv på. Om jag vill kan jag också sitta på Nationalencyklopedins hemsida i 4 timmar och lära mig nya saker, och använda den kvarvarande timmen till studier av människokroppens anatomi. Vidare kan jag presentera en ny modeblogg som Ebba von Sydow spår ska bli det nya "modefenomenet" i bloggsverige. Länken ger jag er här: www.jagtrorviflyter.blogg.se.
Har ni läst så här långt kan ni lika gärna läsa lite till.
Det är dags att ändra design på den här bloggen. Med tanke på mina läsares ögonproblem tycker jag bestämt att texten är aldeless för liten i den nuvarande designen. Detta måste vi råda bot på om detta ska bli BloggSveriges stösta SverigeBlogg.
Till sist en hälsning till Sebbes Tjej vars namn jag bestämt tror är Josefine. Jag har gjort en ny design till din gula blogg. Kontakta mig snarast så får du den via nått som kallas e-mail.
///Eran ödmjukaste och tillgivne Wiqtor Ådahl - Fruktens fader och ursprunget av allt gott.
Yippie Kai Whey
Rock n roll
Trevligt med skola
En av de stora och bestående myterna om utbildning i vår kultur är att barn lär sig motvilligare ju äldre de blir. Vad de egentligen blir motvilliga inför är att gå till skolan där de blir mobbade, regelstyrda, uttråkade och synnerligen effektivt hindrade från att lära sig något. Små barns inlärningskurva är helt enkelt fenomenal under de första åren i livet. De lär sig föräldrarnas språk - flera språk om de talas i hemmet. De lär sig fyra femtedelar av det ordförråd som de kommer att använda till vardags under resten av livet. De lär sig utan vidare att gå, springa, hoppa, simma, cykla, rita, räkna och hundratals andra saker som de kommer att göra resten av livet (även att läsa, om föräldrarna ger dem en smula hjälp). Men så snart de börjar skolan börjar inlärningskurvan plana ut, och efter några år är den praktiskt taget helt plan. Sedan är det barnen som får skulden för det. I praktiken säger utbildarna: "Titta bara! Om det inte var för allt vårt arbete skulle de här ungarna inte lära sig NÅGONTING!"
En av de orubbliga utbildningsprinciper som alla lärare upptäcker är att barn lär sig saker och ting mycket lätt när de är beredda att göra det, det vill säga när de vill lära sig. Det klassiska exemplet är träffprocent i baseboll. Ungar som intresserar sig för baseboll lär sig räkna ut träffprocent utan minsta besvär - utan att över huvud taget "undervisas" om det. Det är som om de tog in det genom porerna. Barn tycker att det här är ytterligt svårt när de ska lära sig det i skolan, men om de har anledning att lära sig det - sin egen anledning - kan de göra det på nolltid.
Som jag sa vet alla som arbetar med utbildning det här - men de skulle aldrig drömma om att ta som regel att låta barnen få lära sig saker och ting på det här sättet. Det skulle ju inte fungera alls, för hur skulle man kunna organisera något sådant? Hur ska man kunna veta när ett visst barn har fått skäl att lära sig tolka en karta? Vad ska man göra när man har kommit på det? Nej, det enda sättet att organisera undervisningen är att ge barnen skäl att lära sig saker samtidigt. Det kallas att motivera dem. Man har trettio barn i klassen och i läroplanen står det att nu ska de lära sig läsa kartan - alltså motiverar man dem att lära sig läsa kartor. Man försöker hitta på något som liknar det intresse som barnen har när de lär sig räkna ut träffprocent.
Det här fungerar naturligtvis inte, det säger sig självt. Ingen räknar med att det ska fungera. När ungar lär sig räkna ut träffprocent, följer de en motivation som uppstår inom dem. Det är något som de vill göra. Att läsa kartor är något som du vill att de ska göra. Det spelar ingen roll. Din uppgift är att "motivera" och alltså "motiverar" du - ju mer desto bättre.
Hela vår skolverksamhet grundas på detta resonemang: "Vi vet att barn lär sig saker utan ansträngning om de har sina egna skäl att lära sig dem, men vi kan inte vänta på att de ska hitta sina egna skäl. Vi måste förse dem med skäl som inte är deras egna. Det fungerar inte och vi vet att det inte fungerar, men det är det enda praktiska sättet att organisera våra skolor."
Vadå? Hur jag skulle organisera skolorna? Det är en fråga som förutsätter att vi måste ha skolor, inte sant? Jag föredrar att betrakta problemet på samma sätt som ingenjörer gör. Om en ventil inte fungerar så säger de inte: "Ja, vi måste ju ha ventiler så då prövar vi väl med två ventiler då." Om en ventil inte fungerar säger de: "Jaha, men vad skulle fungera?" Deras princip är att om något inte fungerar ska man inte göra mer, man ska göra någonting annat. Vi vet vad som fungerar för barn upp till den ålder då vi fraktar iväg dem till skolan: låta dem vara med, visa dem uppmärksamhet, tala med dem, låta dem få hålla på med så mycket de kan, låta dem försöka allting själva - så enkelt är det De tar hand om resten. Man behöver inte sela fast små barn och lära dem prata, allt som behövs är att man pratar med dem. Man behöver inte ge dem lektioner i att krypa, gå eller springa. Man behöver inte ägna en timme om dagen åt att visa hur man slår ihop två grytor; de räknar ut det själva - om de får tillgång till grytorna.
Vid fem års ålder sker ingenting magiskt som gör den här processen föråldrad eller ogiltig. Det skulle vi veta om vi studerade vad som händer i de kulturer som vi i vår arroganta enfald kallar för primitiva. I primitiva kulturer fortsätter föräldrarna helt enkelt att ha barnen omkring sig, de visar dem uppmärksamhet, pratar med dem, låter dem få hålla på med allting, låter dem försöka göra saker själva - så enkelt är det. De samlar inte ihop dem för att hålla lektioner i att spåra, göra krukor, odla, jaga och så vidare. Det behövs inte alls. De ger dem inga lektioner i historia, hantverk, konst eller musik, men - som vore det magi - barnen växer upp och de kan alla sin historia, sitt hantverk, sin konst, sin musik. Varenda unge som växer upp vet allting - utan att ha ägnat en enda minut åt något som har den minsta likhet med en skola. Inga prov, inga klasser, inga betyg. Varenda unge lär sig allt som finns att lära sig i den egna kulturen eftersom varenda unge förr eller senare hittar ett behov inom sig att lära sig det - precis på samma sätt som barnen i vår kultur kommer till en punkt då de känner ett behov att lära sig räkna ut slagmannens träffprocent...
Jo, jag förstår - det gör jag verkligen. Det du säger är precis vad våra utbildare skulle säga: "Det kanske fungerar i primitiva kulturer, men det fungerar inte i vår, eftersom vi faktiskt har så mycket att lära." Det är bara etnocentrisk gallimatias; du kanske inte trivs med att höra det, men första bästa antropolog kan bekräfta det: Det som barn i andra kulturer lär sig är inte mindre, det är annorlunda. Ingenting är i själva verket för mycket om barnen vill lära sig det Vi kan ju bara tänka på tonåriga datorhackare. Eftersom de själva vill det lyckas de ungdomarna - utan hjälp! - att skaffa sig en datorkompetens på samma nivå eller högre än hela grupper med höga examina och årtiondens erfarenhet. Släpp fram ungarna så lär de sig. Begränsa dem till det du anser att de ska lära sig, och de lär sig inte - och detta är skolornas funktion: att begränsa barnens tillgång till kunskaperna, att ge dem vad utbildarna anser att de bör veta, när de tycker att de bör veta det, en droppe i taget.
Kan du minnas dig själv vid fem, sju, nio, tio års ålder? Kan du minnas att du längtade efter att fä sitta i klassrummet sex timmar om dagen? Nej, inte jag heller. Kan du minnas var du ville vara? Eller kan du föreställa dig var du kunde ha velat vara? Javisst, säkert utomhus, definitivt inte i en skola, men...
Hör på, låt mig måla upp en vision om ett ställe åt dig. Det är ett slags cirkus, en samling akrobater, jonglörer, djurtämjare, balanskonstnärer, clowner, dansare - alltihop, alla de sorters artister som man räknar med att hitta på en cirkus. Den finns här i närheten, den är öppen dygnet runt och tanken är att vem som helst ska kunna komma dit och säga till vem som helst av artisterna: "Oj! Det där skulle jag vilja lära mig!" och då svarar de: "Javisst! Det är därför vi är här!"
Det ska förstås finnas mycket mer. Kanske en liten djurpark där man lär sig att själv ta hand om djuren. Kanske någon som har ett riktigt bra teleskop som kan visa vad som finns på natthimlen och låna ut några böcker om man är intresserad. Kanske finns där en fotograf med en samling kameror och ett mörkrum, och någon som har en tryckpress och ett bokbinderi. Medan vi ändå håller på, varför inte en vävare och en keramiker, en skulptör och en målare, en pianist och violinist och kanske rentav någon som vet hur man bygger ett piano och tillverkar en fiol? Det borde faktiskt alltid finnas olika byggnadsprojekt på gång, så att man kan lära sig att använda alla redskapen och läsa ritningar och allt som hör till. Och någon som alltid var beredd att ta med sig en skock ungar ut i vildmarken så de kan lära det som finns att lära sig där. Kanske en arkeolog som kunde ta med sig några barn till en utgrävning. Man kunde rentav ha en författare till hands om någon var knasig nog att vilja ta reda på vad sådana sysslar med. Ett helt rum fullt med datorer och någon som vet hur man använder dem. Någonstans där finns också någon som kan lära ut all den matematik man någonsin vill lära sig, och någon annan som kan undervisa om all elektronik och fysik man vill lära sig och så vidare. Tänka sig, alla har böcker att låna ut också. För unga företagare kan man till och med ha folk som hjälper dem att tillverka och marknadsföra deras produkter.
Har du förstått idén? Jag skulle kunna hålla på i timtal på det här viset.
Principen är att man får komma och gå som man vill, göra allt man vill, studera hos vem man vill så länge man vill. Tycker du att det låter som ett ställe där man hellre skulle vilja vara än i ett klassrum?
Precis. Det skulle bli en ändlös utbildningsfest, och om man ville hindra ungarna från att komma dit fick man omgärda det med taggtråd...
Ja, det är klart att utbildarna skulle avsky det. Utbildare skulle vara överflödiga i en sådan situation: utan funktion.
De skulle säga: "Visst, alla har roligt, men hur vet man att de får en fullständig utbildning?" Då svarar jag: "Fullständig enligt vem?" och: "Fullständig när då?" Vem säger att utbildningen måste sluta när man är arton år? Eller tjugotvå? Om det fanns ett sånt ställe i min närhet skulle jag vara där nu och undervisa om skrivande, om redigering, om förlagsverksamhet, om ordbehandling, om allt som jag kan undervisa i - och jag skulle lära mig saker och få den där "fullständiga utbildningen" som jag verkligen inte fick under sexton års skolgång...
Nej, kalla det inte en skola. Hörde du inte vad jag sa nyss? Det är inte en skola, det är en stad. Det är ett ställe där det finns människor som är villiga att dela med sig av sig själva till ungarna. Människor som är villiga att låta samhällets barn finnas med, villiga att prata med dem, beredda att visa hur saker och ting fungerar, villiga att visa dem hur man gör saker, villiga att låta dem försöka själva. Ingenting krångligt, ingenting som skulle kräva särskilt mycket, bara det vanliga sättet på vilket människor skötte saker och ting under de första tre miljoner åren av mänskligt liv.
Människorna i den här staden skulle inte få lika mycket "gjort" som folk i New York, de skulle inte vara lika konkurrenskraftiga, men skulle ha betydligt roligare och upptäcka hur det känns att leva som människor i stället för arbetare - och de skulle inte behöva betala ett öre i skatt till några skolor. Det skulle kosta en hel del i tid, förstås, men hur många timmar ägnar en genomsnittlig arbetare nu åt att betala för ett system som inte fungerar?
Han Fran
Sen gillar jag Ryan Adams också så han får vara med här nere:
Låt inte blodiglar slicka på din näsa!
Idag är end dag
Can you make a hand down?
Hej glada vänner och sektmedlemmar. Jag skriver idag i kursiv text. Det bådar gott kan man säga. Mot nya framgångar som Alnös enda kursiva bloggare med linser som gör ont i ögonen. Idag har jag gått i skolan. Det var som vanligt. Vi hade körsång och gehörslära. Det tyckte jag var roligt idag. Sedan hade jag träning på Höglunda och sen åkte jag till Vibacke och spelade med mina vänner. Egge har en Gibson Les Paul. Den kostade 13.000 svenska kronor och den är snygg, Jag borde köpa en elgitarr jag med. Alla vet ju att det är töntigt att spela på akustisk gitarr. Som Robert Johnson. Han spelade på en akustisk gitarr. Det var han som sålde sin själ till djävulen vid the crossroads för att kunna spela gitarr. Jag har lyssnat mycket på hans raspiga gamla inspelningar från 1937 i veckan. När Keith Richards hörde dom undrade han vem som var den andre gitarristen. Det fanns ingen annan gitarrist. Bara Robert Johnson. Än idag är det ett mysterium hur han spelade sin gitarr. Somliga menar att man måste ha 15 cm långa fingrar för att kunna spela som han gjorde. Men sen fick ju djävulen en själ också.
Dirty fingers
Sensmoralen med detta är såklart att den enes problem är den andres potatisföda.
Honey Slides
Misären i Paris - Baguetternas stad
Konstaterade Daniel påväg
hem från det vi hade gjort igår
när vi gick på en grådaskig grusväg
"Man borde kasta sig ut
och sätta sig på ett flyg
innan man helt tar slut
här i Sveriges slask-sattyg"
Så vi fick tag på en sista minuten-biljett
till Baskern och Mustachens stad Paris
Där staden målas i alla färgers palett
Där man äter lunch-mackor med kapris
Vi flög iväg med en tjock pengapung
våra munspel, två gitarrer och en orgel
Färden gick bra och vi landade lungt
i Paris med skratt och munspel
Långt från skola och slask var vi nu
Långt från Sundsvalls tunga luft
Paris kommer först, sen Peru!
Skrika och spela helt utan sans och förnuft!
Det började bra och vi hoppade ut
I tumultet bland folket av Paris
Här luktar det baguette och ost
spansk, fransk, tysk krydd och fårost
Men det var misär i Paris
Och det slutade i kris
Och vi kastade oss ut
I gathörn för en musikalisk Paris-debut
Vi spelade Dylan och Cash
och vi tiggde om cash
Men inga pengar här
För i Paris är det misär!
Vi spelade Dylan och Cash
och vi tiggde om cash
Men inga pengar här
För i Paris är det misär!
Lev för den goda sakens skull
For the Turnstiles
All the sailors
with their seasick mamas
Hear the sirens on the shore,
Singin' songs
for pimps with tailors
Who charge ten dollars
at the door.
You can really
learn a lot that way
It will change you
in the middle of the day.
Though your confidence
may be shattered,
It doesn't matter.
Holapsa
My love she's like some raven
At my window with a broken wing.
Hosta
Ta en kopp kaffe.
Hur man lagar soppa
Lördaaaaaaaaaaa
Innerbandy i lilla salen
Dagen började med en jävla smäll. Väckarklockan ringde och mina ögon visste inte vad de hade för uppgift. Jag ville fortsätta sova - Såklart. Men det vet väl minsta lilla unge att man måste gå upp kl 7 varje morgon och åka i den kalla bussen, gå upp för den kalla backen, få snö innanför skorna, sitta inne i en betongbyggnad, andas torr luft så man blir seg, trött, dizzy, och tung i huvudet resten av dagen. Det är självklara saker.
När skolan ringde ut och alla barn var jätteglada för att få sluta så strosade jag ner till stan och tog bussen hem ifrån navet. Jag hann steka en biff och äta den och sedan skulle jag på distriktslagsträning p90. När den var slut åkte jag direkt till Vibacke för att få psyk spö av pajsarna i Team Jonte. Fattar inte vad felet ligger i. Sen har jag snackat med Roger på gården om vår fortsätta framtid i Vibackes gympasal kl 8-11 på fredagarna. Vi hyr nämligen inte tiden utan är där ändå, ingen vill ändå inte träna kl 9 på Vibacke en fredag. Nu är jag trött och sleten i kroppen och tycker att jag är förtjänar ett glas kopp mugg te och nått annat mättande. So long suckers!
Ost
- "Alla vill vi tillbaka till dit vi föddes, jo jag ska medge att jag ibland längtar tillbaks till min mors varma mage, men vissa saker i livet är bestämda av slumpen, och då har viljans kraft inte mycket att säga till om."
Roel lugnade sig och bad om förlåtelse för uppståndelsen: -"Låt oss återgå till maten". Sällskapet åt tyst julkorven, köttbullarna, årets kokta julskinka, och pressyltan.
Senare på kvällen höll Roel ett tal som rörde många av gästerna. Hans, som var den vise, tackade Roel och kommenterade hans tal med de bevingade orden: "Verklig vältalighet består i att säga det som bör sägas, och bara det."
En plats vid älven
Idag har jag inte gjort mycket. Vi hade matte första passet, och ishockey eller skridskor det andra. Jag åt leverbiff till lunch. Jag förstår om ni inte vill läsa långa intetsägande inlägg från min sida, så idag är jag snäll med er. Jag låter detta inlägg sluta här, med förhoppningar om en god morgondag.
Mördar-Anders
För inte så länge sedan bodde det en man i byns högst belägna hus. Djupt där inne i den täta lövskogen låg det. De flesta i den lilla byn visste inte ens att huset stod där. Än mindre visste de vem som bodde i huset. De stackars fåtalet som ändå visste om huset och historien bakom det ville helst inte prata om det. De gamla ville inte väcka skogens vrede till liv igen. De kallade honom för Mördar-Anders. Många stillsamma och fridfulla år hade nu gått i den lilla byn efter de där förskräckliga månaderna. Livet lunkade på i sakta gemak. Årstiderna kom, dagarna likaså, den lilla sjön frös till is, på byns marknad fortsatte man att sälja rödbetor, rädisor, potatis och kålrot. Och så ville man att skulle det förbli.
Livet lekte för lille Enok. Han var inte äldre än att han kunde stå på benen utan stödhjul. 12 år fyllda allstå. Han levde med sin mor och far i en liten timmerstuga rakt nedanför det stora berget. En riktig liten rackarunge var han, men med förnuft! Han var den smartaste i sin klass och läraren brukade berömma honom för sitt enastående läshuvud. Nu var terminen slut sedan en vecka tillbaka och Enock njöt av sitt välförtjänta sommarlov. Fåglarna sjöng om porlande bäckar och bäckarna porlade om kvittrande fåglar. Allt var sig likt. Men Enock är inte huvudperson i den här sagan för intet, nej, Enok var obotligt nyfiken. Enoks mor brukade kalla honom för sin nyfikna rackarunge. Sommarens dagar fortlöpte och solen sken vidare.
Just denna dag som historien utspelar sig på var Enock med sin kamrat Yngve. Solen sken och det fanns inte ett moln på den ljusblå himlen. De intelektuella kamraterna gillade att spela schack. Nu låg de i gräset på Enocks bakgård och drack lemonad och spelade schack. "Shack matt, Enock" sa Yngve nöjt. Enock räknar snabbt ut de möjliga flyktvägarna i sin 12-åriga hjärna, han inser att inget kommer att fungera. "Jag ger upp, solen har suttit gillror i hvudet på mig! Jag kan rakt inte tänka längre. Du vann, Yngve.". Just när han sa dessa ord hördes en öronbedövande smäll ifrån bergets topp. "Vad i hela friden var det? Inte har de redan börjat bryta järnmalmen i berget?" Frågade Enock. Yngve avfärdade järmalms-teorin med en näsryckning: "Någon kanske är i fara, vi springer uppför berget och kollar".
Så de drack upp lemonaden och sprang uppför berget med all den fart deras små 12-åriga ben kunde frambringa. De kom fram till en glänta och stannade plötsligt till. Där i gläntan stod en väldigt rucklig och gammal stuga. Brunnen framför huset var helt igenväxt och i skorstenen flög det kråkor in och ut. Solen som hade sänkt sina varma strålar över den lilla byn hela dagen, såg ut att plötsligt gå i moln. "Konstigt, meterologen på marknaden sa att det inte skulle bli några moln idag", sa Enock. Yngve tittade upp mot solen igen. "Det där är inget moln, Enock! Det är en solförmörkelse!!" Nu blev det kolsvart i gläntan och Yngve började känna sig illa till mods. Han sa till Enock att det vore bäst att springa hem nu medsamma, men Enock (nyfiken som han var) skulle prompt knacka på dörren till stugan och fråga om någon visste något om den öronbedövande smällen som kommit härifrån.
Enock knackade på dörren. Den öppnades sakta och innifrån stugan hördes ett väsande ljud. "Vem stör Anders i sin middagssömn?" Frågade den väsande rösten. Och nu kunde Enock och Yngve se mannen med den väsande rösten. Han var kort och knubbig med långt brunt hår hängandes till axlarna. I hans ansikte fanns otaliga ärr. Enock tog mod till sig och sa till mannen, "Jo , Herr Anders, vi undrar bara om du hört något om smällen?" Mannen tänkte ett tag och sade sedan "Jo nog hörde jag smällen alltid! Kom in så ska jag visa er varifrån den kom!".
Eftersom Enock var en sådan nyfiken liten rackarunge övertalade han Yngve att följa med in och titta. När de klev in i stugan slogs de av en tjock luft som luktade något välbekant. Enock kunde inte sätta fingret på vad. "Kom nu småungar så ska ni få se på nått! Ni kommer häpna! Var inte rädda!". Mördar-Anders visade barnen ner i källarn och öppnade där en liten liten dörr. Dörren ledde ner till en trappa full med spindelväv och oknytt. Nu började Enocks och Ynves små nyfikna hjärtan bulta fortare. Skulle de springa därifrån? Nej, nyfikna som dom var fortsatte de ner för den mörka trappen. "Gå på ni, gå på barn, jag kommer, jag är aldelles bakom er". Sa Mördar-Anders med sin väsande röst. Plötsligt fladdrade det till och en dörr slogs till bakom dem. "Det var bara en fladdermus, och dörren slog igen, förlåt mig! Gå längre in nu barn", hördes den väsande rösten bakom dem. Plötsligt tändes ljuset och barnen märkte att de kommit fram till ett stort källarvalv. "Nu ska ni få se barn, sa Mördar-Anders" medan han gick fram till en stor sak med ett skynke över. Han drog av skynket och en konstig makapär visade sig ligga där under. "Detta är inte något mindre än min egna hemmabygda tidsmaskin, pojkar! Ska vi ta en åktur!??"
Det var så det gick till när Enock och hans kamrat Yngve mötte Mördar-Anders, som inte alls var en mörare eller blodtörstig gubbe. Han var bara en vanlig torpare med mycket tankar i hjärnan. Under hans långa sömnlösa nätter hade han tillverkat en alldelles egen hemmagjord tidsmaskin! Mördar-Anders tog med de små rackarungarna på många tidsfärder. Efter ett par år knäckte Enock idén att göra pengar på tidsmaskinen. Nu hyr dom ut maskinen till byns befolkning och tjänar mycket bra pengar på det. Du vet, det är många som vill träffa sin döde mor eller far!
Going Gone
Det var fredag igår och alla skrattade åt mina nya clownskor. Det läckte in snö i ett stort hål under dom. Idag var jag på skolan. Idag var det lördag. Rättelse: Idag är det lördag. Jag gick i skolan en lördag. Jag ligger efter i alla ämnen och mina lärare skrattar bara åt mig när jag räcker upp handen. En gång frågade jag vad Afrikas huvudstad hette - En helt vanlig normal fråga tycker jag. Det blev tyst i klassrummet en kort sekund. Sedan brast alla ut i ett hångapande gapflabb som kulminerade med att geografiläraren ställde sig på katedern och skrek: - "HUBBA HUBBA ZOOOT ZOOOT! DE VA HOOBA ZATT ZATT ! ANAM NAM!! PÅ HUVET PÅ HUVET AN PÅ HUVET ANAM NAM, ANAM!! Snart var hela klassen med och brölade i den hjärndöda sången. Jag förstod inte vad felet var, och varför detta alltid skulle hända just mig. När skrattet lagt sig gick lärarn högmodigt ner från katedern och fram till mig: - "Afrika har ingen huvudstad, Afrika är inte ens ett land, Afrika är en kontinent."
Då gick allt upp för mig. Det var som en kall frisk vind av kunskap flödade igenom hela min kropp och mitt huvud började svälla upp av den kunskap jag nyss fått. Huvudet svällde till det tredubbla av den ursprungliga storleken och detta var ju förståss ännu pinsammare än min nyligen ställda fråga. Många i klassen svimmade av i skrattanfallet som följde. Lärarn skek att "det där var droppen. Nu är lektionen slut för idag. Föressten, nu är hela terminen slut för i år!". Därefter slängde han sig ut genom klassrumsfönstret i ett bubblande hysteriskt skrattanfall. Alla i klassen sprang ut ur klassrummet och jag blev lämnad själv kvar, sittandes vid min skolbänk.
Det var alltså så det gick till när jag gick i skolan på en lördag.
Hostmedicinen fungerar inte
Morgans Morgon
Jag vaknade idag av att min bror Petter ringde på mobilen och ringsignalen stod Built to Spill för. Han sa att jag skulle upp på storsamlingen och presentera mig som ny styrelsemedlem i Skvaderns Skol IF om fem minuter. Jag sa att jag låg och sov. Men vaken var jag i alla fall. Morgonens chock fick jag av att snön hade fallit över alnö och det var ju en högoddsare denna milda vinter. Jag gick och kollade vad skolmaten hade att erbjuda denna torsdag. Tunnpannkaka stod det.
Hat mot pannkakornas pannkaka
Finns det något degigare, slaskigare och mera motbjudande än Tunnpankaka? Så fort jag hör namnet på maträtten fylls min hjärna med bilder av de hårda, bruna och ibland brända kanterna som skolköket alltid lyckas få till så bra. Förresten vad ska vi säga om tunnpannkanans ena släkting - Tjockpankaka! Eller hör på det här: Ungsbakad Tjockpankaka! Fy Farao! En annan liten detalj som lyfter en annan maträtt till skyarna är den gröna färgen på den ungsbakade falukorven som skolmatsalen också alltid verkar få till så bra.
Vändingen
Jag tog saken i egna händer och stekte upp det sista som fanns kvar i frysen av fjolårets pölsa. Till det åt jag rödbetorna och lingonsylten.
På bussen satt överasskande nog Daniel och läste Metro. Uppochner! Detta för mig oundvikligt in på frågan om hur Uppochner stavas i det svenska språket. Vet ni det, kommentera svaret, och jag lovar - du får vara anonym. Egge, jag och den tidningsläsande pojken på bussen hade kvällen före vart på Hedbergskas vårshow årskull 2008. Den var välgjord. Nu sitter jag på skolan och tar en paus ifrån matematiken.
Metro uppochner: