Mördar-Anders
För inte så länge sedan bodde det en man i byns högst belägna hus. Djupt där inne i den täta lövskogen låg det. De flesta i den lilla byn visste inte ens att huset stod där. Än mindre visste de vem som bodde i huset. De stackars fåtalet som ändå visste om huset och historien bakom det ville helst inte prata om det. De gamla ville inte väcka skogens vrede till liv igen. De kallade honom för Mördar-Anders. Många stillsamma och fridfulla år hade nu gått i den lilla byn efter de där förskräckliga månaderna. Livet lunkade på i sakta gemak. Årstiderna kom, dagarna likaså, den lilla sjön frös till is, på byns marknad fortsatte man att sälja rödbetor, rädisor, potatis och kålrot. Och så ville man att skulle det förbli.
Livet lekte för lille Enok. Han var inte äldre än att han kunde stå på benen utan stödhjul. 12 år fyllda allstå. Han levde med sin mor och far i en liten timmerstuga rakt nedanför det stora berget. En riktig liten rackarunge var han, men med förnuft! Han var den smartaste i sin klass och läraren brukade berömma honom för sitt enastående läshuvud. Nu var terminen slut sedan en vecka tillbaka och Enock njöt av sitt välförtjänta sommarlov. Fåglarna sjöng om porlande bäckar och bäckarna porlade om kvittrande fåglar. Allt var sig likt. Men Enock är inte huvudperson i den här sagan för intet, nej, Enok var obotligt nyfiken. Enoks mor brukade kalla honom för sin nyfikna rackarunge. Sommarens dagar fortlöpte och solen sken vidare.
Just denna dag som historien utspelar sig på var Enock med sin kamrat Yngve. Solen sken och det fanns inte ett moln på den ljusblå himlen. De intelektuella kamraterna gillade att spela schack. Nu låg de i gräset på Enocks bakgård och drack lemonad och spelade schack. "Shack matt, Enock" sa Yngve nöjt. Enock räknar snabbt ut de möjliga flyktvägarna i sin 12-åriga hjärna, han inser att inget kommer att fungera. "Jag ger upp, solen har suttit gillror i hvudet på mig! Jag kan rakt inte tänka längre. Du vann, Yngve.". Just när han sa dessa ord hördes en öronbedövande smäll ifrån bergets topp. "Vad i hela friden var det? Inte har de redan börjat bryta järnmalmen i berget?" Frågade Enock. Yngve avfärdade järmalms-teorin med en näsryckning: "Någon kanske är i fara, vi springer uppför berget och kollar".
Så de drack upp lemonaden och sprang uppför berget med all den fart deras små 12-åriga ben kunde frambringa. De kom fram till en glänta och stannade plötsligt till. Där i gläntan stod en väldigt rucklig och gammal stuga. Brunnen framför huset var helt igenväxt och i skorstenen flög det kråkor in och ut. Solen som hade sänkt sina varma strålar över den lilla byn hela dagen, såg ut att plötsligt gå i moln. "Konstigt, meterologen på marknaden sa att det inte skulle bli några moln idag", sa Enock. Yngve tittade upp mot solen igen. "Det där är inget moln, Enock! Det är en solförmörkelse!!" Nu blev det kolsvart i gläntan och Yngve började känna sig illa till mods. Han sa till Enock att det vore bäst att springa hem nu medsamma, men Enock (nyfiken som han var) skulle prompt knacka på dörren till stugan och fråga om någon visste något om den öronbedövande smällen som kommit härifrån.
Enock knackade på dörren. Den öppnades sakta och innifrån stugan hördes ett väsande ljud. "Vem stör Anders i sin middagssömn?" Frågade den väsande rösten. Och nu kunde Enock och Yngve se mannen med den väsande rösten. Han var kort och knubbig med långt brunt hår hängandes till axlarna. I hans ansikte fanns otaliga ärr. Enock tog mod till sig och sa till mannen, "Jo , Herr Anders, vi undrar bara om du hört något om smällen?" Mannen tänkte ett tag och sade sedan "Jo nog hörde jag smällen alltid! Kom in så ska jag visa er varifrån den kom!".
Eftersom Enock var en sådan nyfiken liten rackarunge övertalade han Yngve att följa med in och titta. När de klev in i stugan slogs de av en tjock luft som luktade något välbekant. Enock kunde inte sätta fingret på vad. "Kom nu småungar så ska ni få se på nått! Ni kommer häpna! Var inte rädda!". Mördar-Anders visade barnen ner i källarn och öppnade där en liten liten dörr. Dörren ledde ner till en trappa full med spindelväv och oknytt. Nu började Enocks och Ynves små nyfikna hjärtan bulta fortare. Skulle de springa därifrån? Nej, nyfikna som dom var fortsatte de ner för den mörka trappen. "Gå på ni, gå på barn, jag kommer, jag är aldelles bakom er". Sa Mördar-Anders med sin väsande röst. Plötsligt fladdrade det till och en dörr slogs till bakom dem. "Det var bara en fladdermus, och dörren slog igen, förlåt mig! Gå längre in nu barn", hördes den väsande rösten bakom dem. Plötsligt tändes ljuset och barnen märkte att de kommit fram till ett stort källarvalv. "Nu ska ni få se barn, sa Mördar-Anders" medan han gick fram till en stor sak med ett skynke över. Han drog av skynket och en konstig makapär visade sig ligga där under. "Detta är inte något mindre än min egna hemmabygda tidsmaskin, pojkar! Ska vi ta en åktur!??"
Det var så det gick till när Enock och hans kamrat Yngve mötte Mördar-Anders, som inte alls var en mörare eller blodtörstig gubbe. Han var bara en vanlig torpare med mycket tankar i hjärnan. Under hans långa sömnlösa nätter hade han tillverkat en alldelles egen hemmagjord tidsmaskin! Mördar-Anders tog med de små rackarungarna på många tidsfärder. Efter ett par år knäckte Enock idén att göra pengar på tidsmaskinen. Nu hyr dom ut maskinen till byns befolkning och tjänar mycket bra pengar på det. Du vet, det är många som vill träffa sin döde mor eller far! 