Wiqtor - Mitt liv är ditt liv!

Nu ska jag berätta för er alla vad som hände mig häromdagen när jag skulle till och stöta svartpeppar och andra kryddor i min stenmortel.

Jag hade stött ett bra tag och riktigt kommit in i stötandet när det hände sig att det knackade på ytterdörren till mitt hus. Först låtsades jag inte om att jag hörde knackandet. Jag var ju mitt upp i viktigt stötande av svartpepparkorn. Men när knackandet hördes igen och nu ännu intensivare och högre än föregående knack, så blev jag tvunget att se efter vad som gömde sig bakom den blåa ytterdörren. Jag la ifrån mig morteln och öppnade dörren. Ni kan hoppa upp och sätta er på att min förvåning var lika stor som hovbergets högsta stenbumling när jag öppnade och såg att där stod en väldigt liten marionettdocka och såg upp mot mig. Jag blev förståss jättearg och slog igen dörren genast. - "Jävla Pinoccio jävel" skrek jag högt samtidigt som jag slog handen hårt in i gipsväggen. Tro det eller ej så slog jag så hårt att självaste väggen gick i tu delar och huset skakade som om det hade kallfeber. I sprickan i väggen öppnade sig en liten liten dörr till en liten liten värld befolkad av små små marionettdockor som helst vill plocka blåbär en vacker vårdag. Man hör dom inte, och man ser dom inte, för de hörs inte. Och inte helelr syns de. Dessa små knyten hade slagit ro i mitt 50 åriga hus bara för att det låg lämpligt till. Hursomhelst kan vi ju inte älta dessa små förbannade historier om och om igen, ja det förstår ju ni alla. Låt oss runda av istället och avsluta med ett par välda och lika kloka ord:

"Den som hoppar efter bäcken mister ofta sin kofta"