Wiqtor - Mitt liv är ditt liv!

Det är sommar 2008 och svalorna flyger också den här sommaren. Solen skiner över Norrlands pärla i Östersjön, Spikarna. Vågorna slår mjukt upp mot klipporna och vinden sprider doft av kaprifol över den pittoreska ön. Förr i tiden livnärde sig öns befolkning på fisket, men numera var det turismen som drog in pengarna. På öns dansbana hade många små flickors hjärtan brustit. Ute på det vilda havet hade många skepp förlist. De gamla på ön berättade fortfarande historier om hur Torbjörn Arvidsson slagits mot den pinande vinden och stormens monstruösa krafter. Han hade åkt ut på sin vanliga fiskerunda runt ön, när plötsligt himlen slöt sig och det var som sjävaste Poseidon hade rest sig ur bråddjupet i vrede. Torbjörns båt hade tagits av den plötsliga stormen och drivit ut mot Östersjön. När han inte kommit tillbaks efter 5 dagar förmodade befolkningen att det värsta hade hänt, att han låg där död som en gravad lax på havets botten.

Han var omtyckt på ön, Torbjörn.

Som de alltid gjorde när någon dött till havs höll befolkningen en liten minnesstund i öns kapell, Spikarö Kapell. Det var en vacker dag och det hade lagt sig en allvarlig men samtidigt uppsluppen stämining över ön. Just som prästen hejdade sig i sitt tal, ty icke skulle han väl kunna säga "Av jord är du kommen, och till jord skall du åter bliva", ty var det icke havet som tagit Torbjörn? Just som prästen kommit på något annat passande att säga hördes ett skrik ifrån sista raden i Kapellet. - "Jag tror icke mina ögon, Torbjörn är tillbaks!". Och sannerligen var han det. Han kom seglandes in i bukten ståendes längst fram i fören. Hans tjocka svarta skägg var lika tjockt och lika svart som det var innan han seglat iväg från ön. Båten var skinande ren och inte en skråma var det där uppi seglet. Präsen prisade gud och alla hurrade och skrattade. Trots sitt tjocka svarta skägg var Torbjörn illa medtagen och just när han steg iland på ön ramlade han ihop till en ynklig liten svart skäggig hög. Några av öborna bar bort honom till hospitalet på ön, och där fick han ligga och kurera sig i två veckor. När han vaknade upp från sin utmattning frågade folket det dom hade undrat över så mycket. Hur hade han kunnat klara sig i 5 dagar ute på havet? Men de fick inget svar. Torbjörn hade inget att säga dem. Han kom helt enkelt inte ihåg. Än idag vet icke öborna hur Torbjörn klarade sig de där 5 dagarna och nätterna ute på det stormiga havet. Somliga säger att han hade seglat rakt ner till självaste Poseidon i bråddjupet, andra att han hittade en öde ö ute till havs, full med utsökta frukter och feta vildsvin. Torbjörn själv visste huru det låg till, att han inte kom ihåg händelseförloppet, det var lögn och inget annat.