Wiqtor - Mitt liv är ditt liv!

Någon som heter Leif vill ha ett referat av gårdagens match.
Vi förlorade med 7-1.
Det är det enda referat ni får.

Matchen beskådades av Alice, och när den var klar åkte vi hem till mig. Litet senare på kvällen åt vi mat, spelades innebandy på vibacke med Team Riise och Team Jonte, poker med min familj/syskon/Ida. Sen såg vi på filmen Instinct med Anthony Hopkins. Den är inspierarad av boken Ishmael som jag läst. Ishmael är en väldigt bra bok, en mycket bra väldigt bra bok som jag tycker alla borde läsa. Men det kommer ni inte göra, och jag tänker inte pressa nån. Jag tycker filmen var bra också. Inte superbra, men bra. Efter det somande jag. Idag vaknade jag av att en en katt gick runt o kattade i min säng.

---

Tänk dig att vakna en natt och vara den sista människan på jorden. Eller ännu värre, tänk dig en värld helt utan människor. Något av det allra första som skulle hända är att ljusen slocknar. Ett efter ett skulle kraftverken sluta fungera och tusentals glödlampor och gatlyktor skulle blinka till och dö. Med tanke på att nästan tjugo procent av jordens yta i dag är upplyst av människor skulle effekten bli dramatisk.

Inte bara lamporna skulle slockna när strömmen försvann. Tusentals apparater skulle sluta fungera. I Stockholm skulle tunnelbanorna och vägtunnlarna snabbt fyllas med vatten. Om ingen rensade kloakbrunnar och rännstenar skulle de proppas igen av skräp och blad. Då skulle regnvattnet som varje år faller över Stockholm söka sig någon annanstans; ned i källare och husgrunder.

Under den första vintern skulle vattnet frysa och expandera. Alla vattenfyllda sprickor skulle vidgas och vägar och byggnader skulle sakta börja krackelera. Inuti husen skulle ventilationssystemen sluta fungera och efter hand skulle tapeterna bli buckliga av fukten och mögel sprida sig över gardiner och mattor.

Fasader och plank av trä skulle börja murkna. Metallbjälkar skulle rosta och till slut ge vika. När tak börjar läcka eller vatten letar sig in i grunden går förfallet fort. Efter 500 år skulle de flesta husen vara åtminstone halvt raserade och bara stå kvar som ruiner, perfekta boplatser för rovfåglar.

För även om alla människor försvann skulle staden inte vara öde. I början skulle stadsbilden domineras av råttor, kråkfåglar och förvildade katter och hundar. Men den skulle snabbt förändras igen. Råttorna skulle bli färre efter hand som våra matrester tog slut. Kackerlackorna, som kräver ett varmt och behagligt inomhusklimat, skulle försvinna.

Småfåglarna skulle klara sig bra när parkerna fylls av buskar och spirande träd. Så småningom skulle grönskan sprida sig och luckra upp asfalten. Med träden skulle rådjur och vildsvin komma in i staden, och efter hand även älgar. Och de skulle locka till sig rovdjur. Pilgrimsfalkar skulle häcka i övergivna skyskrapor och lodjur skulle kalasa på de sista förvildade kaninerna.

Rävarna skulle också ha det bra precis som grävlingarna skulle de bosätta sig i källare och ruiner. Råttorna skulle ersättas av andra gnagare, som sorkar och möss. Under en period skulle antagligen städerna ha ett rikare djurliv än de alltmer vildvuxna åkrarna runt omkring.

Våra tamkatter skulle klara sig bra i en värld utan oss. De är fortfarande tillräckligt lika vildkatterna för att överleva på egen hand. Många hundraser skulle dö ut snabbt, men de lite tuffare och härdigare skulle klara sig fint. Efter hand som den växande skogen drar till sig rådjur, vildsvin och älgar skulle också en växande vargstam följa dem i spåren. Och antagligen skulle förvildade hundar kunna
existera tillsammans med vargarna.

I resten av landet skulle utvecklingen se ungefär likadan ut. Skogen skulle växa tillbaka över dagens åkrar och städer. Men på grund av de stora förändringar som människan har hunnit orsaka skulle det ta lång tid innan spåren försvann. Områden nära nuvarande skogar skulle snabbt fyllas, först av buskar och sedan av snabbväxande och opportunistiska träd som rönn och björk. Efter dem skulle de större och mer långlivade träden komma: ek, ask, bok och lind. I södra Sverige skulle lövträden tränga undan granen, som vi har planterat.

Tallen skulle finnas kvar på vissa sandiga och bergiga delar. Efter ungefär tusen år skulle södra Sverige, upp till Stockholm, täckas av en lövskog med en blandning av unga och gamla träd och av olika arter. I mellersta och norra Sverige skulle granen dominera, tillsammans med tall och björk. När vi försvann skulle skogsbränderna återkomma, skogarna skulle brinna ungefär en gång vart hundrade år. Efter hand som diken fylldes upp med ny jord och avrinningstunnlar täpptes igen skulle våtmarkerna återuppstå, med mygg, grodor och storkar.

I takt med att skogarna breder ut sig skulle djuren återvända. Stammen av björn, varg och lo skulle växa och sprida sig över hela Sverige. Våra tamdjur som kor och hästar skulle få det svårt i början, men redan efter att par generationer skulle de bli mindre och tåligare. Vissa lantraser, som gotlandsruss, skulle nästan inte märka att vi var borta. Våra tamgrisar skulle para sig med vildsvin och fåren skulle producera mindre ull. Kanske skulle till och med några härdiga höns överleva i södra Sverige, där vintrarna inte är så hårda.

För Östersjön skulle människans försvinnande ha mycket stor betydelse. I samma ögonblick som vi försvinner slutar också våra gödningsmedel att rinna ut i havet. Men utsläppen som redan finns där skulle stanna kvar. Om alla utsläpp av kväve och fosfor slutade i dag skulle det ändå ta någonstans mellan 50 och 200 år innan nivåerna var lika låga som under början av 1600-talet. Men de bottnar som i dag är döda på grund av syrebrist skulle återhämta sig betydligt fortare.

Under tiden skulle djurlivet blomma upp igen. Torsken och and­ra rovdjur skulle frodas, och uttern skulle återhämta sig. Efter ett tag skulle antagligen också tumlarna komma tillbaka. Men måsar och trutar, som till stor del lever på våra sopor, skulle bli färre. Och med en stigande temperatur, orsakad av den koldioxid vi redan släppt ut, skulle det bli mindre isar i Finska viken, vilket skulle göra att vikarsälen fick svårare att klara sig.

Efter hand skulle fördämningar och vattenkraftverk brytas upp och gå sönder. Öppna älvar skulle göra att lax och öring blev vanligare tillsammans med andra vandrande fiskar, som ålen. Malen skulle komma tillbaka i större utsträckning. Efter en tid skulle antagligen störar från sjön Ladoga i Ryssland sprida sig genom Östersjön till svenska vattendrag.

Efter tusen år skulle det fortfarande finnas tecken kvar på att Kungsholmen och Essingeöarna en gång var täckta av betong och asfalt. Vid det laget har de flesta husen fallit samman, men de överväxta ruinerna skulle finnas kvar. Vissa gamla stenkyrkor, som Bromma kyrka, står fortfarande.

Men under ytan skulle spåren efter oss vara tydliga. Mängder av våra vardagsföremål är i princip omöjliga för naturen att bryta ned. Glas finns kvar nästan hur länge som helst, om det inte går sönder och sakta mals till sand.

Plast går inte att bryta ned, så vi får räkna med att våra pet-flaskor och shoppingkassar kommer att finnas kvar tills någon innovativ bakterie kommer på hur den ska bryta ner dem. Våra grytor och bestick i rostfritt stål och aluminium kommer antagligen också att finnas kvar lång tid efter att vi försvunnit. De är nya material och ingen vet hur lång tid det tar för dem att rosta sönder.

Men våra största och farligaste spår är redan i dag osynliga. Om människorna försvann skulle också våra utsläpp avstanna helt. Men mycket av det vi redan släppt ut skulle fortsätta cirkulera i naturen. Vissa föroreningar, som svavel och kväveoxider, skulle tvättas ut ur atmosfären med regnvattnet. Och väl i marken skulle de tas om hand av bakterier och andra mikroorganismer. Andra skulle finnas kvar längre, till exempel PCB, DDT och kvicksilver.

De skulle tas upp av växter för att sedan ätas av djur och fortsätta i det biologiska kretsloppet under lång tid. Men efter hand skulle även de försvinna. De skulle begravas i sedimenten på havsbotten och långt ned i markskiktet, fortfarande möjliga att upptäcka för en utomjording med arkeologiskt intresse men utan någon större effekt på jordens djur och växter.

Klimatförändringarna skulle inte avstanna bara för att männi­skorna försvann från jordens yta. Vi har redan släppt ut tillräckligt mycket växthusgaser för att höja den globala medeltemperaturen med ytterligare en halv grad. Om vi försvann i morgon skulle temperaturen stiga under de första femtio åren för att sedan planas ut och långsamt börja sjunka igen. Det skulle ta flera hundra år innan haven och de växande skogarna hade sugit upp så mycket av koldioxiden att nivåerna var lika låga som under början av 1700-talet.

Ett annat långlivat arv är jordens 435 kärnkraftverk. De skulle fortsätta fungera ett tag efter att strömmen slagits ut. Säkerhets­system drivna av dieselmotorer skulle pumpa runt kylvatten. Men efter några dagar skulle bränslet ta slut och reaktorerna skulle koka bort det sista vattnet. Härdsmältor skulle vara oundvikliga, och radioaktiva partiklar skulle sprida sig runt reaktorerna, hur mycket och hur långt beror på vädret. Även om filter och andra säkerhetsanordningar skulle fånga upp en del slutar de till sist att fungera.

Men ett massivt radioaktivt utsläpp från Forsmark över Stockholm skulle inte nödvändigtvis betyda slutet för vare sig djur eller växter. Området runt Tjernobyl har återhämtat sig förvånansvärt bra. Trots att många djur har höga mutationsnivåer och kort livslängd går livet där vidare.

De flesta av våra synder skulle vara begravda om ungefär femton tusen år när nästa stora istid rullar fram över Skandinavien. Med den kommer de sista resterna efter våra byggnader att malas till grus och alla arter, både de som hör hemma här och de som vi har tagit hit, skulle försvinna. Efter ungefär hundra tusen år skulle isen dra sig tillbaka och exponera Skåne och resten av Norden för en ny invandringsvåg. Med undantag för vissa kemiska rester och en ökad bakgrundsstrålning skulle ingenting vittna om att området en gång kallades Sverige.

Jorden skulle klara sig bra utan oss. En rymdvarelse som kom hit om ett par hundra tusen år skulle inte se mycket som tydde på att ett gäng primater en gång trodde att de var planetens herrar. Ur ett geologiskt perspektiv skulle planeten glömma bort oss nästan skrämmande fort.