Tyko Brae och dom elaka kaninerna.
Tyko Brae och dom elaka kaninerna.
Det var en vacker dag och Tyko tog sin dagliga morgonstrapats. Detta gjorde han i staden han levde i, Falkelund som den hette på den tiden. Falkelund var känt över hela vida världen pågrund av de särskilda kaninerna som levde i hålor under staden. Dessa kaniner var mycket specciella. Dom var anlitade av Falkelunds kommunala församling att gräva avlopp till stadens invånare. Kaninerna vad alltid mycket hjälpsamma och krävde inget i gengäld. Jo, en sak - Ett lass paprikor vägandes lika mycket som vikten av 140 kg oxe, en gång i kvartalet. Mer krävde dom inte, så Falkelunds befolkning var glada att dom hade dom är hjälpsamma kaninerna i sin stad.
Nu undrar ni säkert varför kaninerna ville ha Paprikor istället för Morötter, som ni har lärt er att kaniner äter. Jag har redan sagt att dessa kaniner skilde sig från alla andra kaniner i världen. Det var mycket specciella kaniner.
Kaninerna åt alltså Paprika istället för Morötter.
Men allt detta om kaninerna och Paprikafrågan rörde sig inte i Tykos huvud när han tog sin dagliga morgonstrapats. Han njöt av den fina morgonen, solen gassade och luften kändes friskare än aldrig förr. Det var mycket folk ute på gatorna. Bagarna släppte ut bröddoften ur sina bagerier. Bryggeriarna bjöd på diverse drycker utanför sitt bryggeri. Alla ostmakare och mejeriare gjorde sig i ordning. Alla bärplockare hade plockat bär i flera år för den här dagen.
Han visste att idag var en stor dag för den här lilla staden.
Det var så här att innan kaninerna kommit till staden var det en mycket sorgsen stad där ekonomin hade sjunkit under KRIS sträcket på alla tabeller som fanns att tillgå.
Överallt stog övergivna hus. En unken doft hade spridit sig längs gatorna och allt var grått.
Just som den siste statsbon hade packat ihop och precis var påväg att säga adjö till denna stad, han levt i hela sitt liv, fick han något hårt i bakhuvudet. Han svor till och kollade bakom sig. Först såg han ingenting men efter ett tag upptäckte han en liten varelse nere på marken. Till sin förvåning fann han att det var en knallgul kanin. Kaninen hade en spade i ena handen och ett bestämt uttryck på sitt ansikte. Den siste stadsbon förstod att det måste vara denna spade han fått i bakhuvudet. Han kände dock ingen ilska utan var mest förvånad över att se en kanin just då, just nu, just där. Efter en stunds hänförelse kom han på vad han var på väg att göra i från början, han skulle lämna staden. "Kaninen får väl göra vad fan den vill med sin spade, bäst att inte lägga näsan i blöt" tänkte den siste stadsbon.
Men att lägga näsan i blöt, det var just det han kom att göra....
FORST FÖLJER !
nu när jag äntligen har läst det här så vill jag ha fortsättning. tak på förhand :O